Jag är så förbannat ledsen. Min akilleshäl känns verkligen som att den är andra människor. Åter igen förstår jag inte vad jag gör för fel och ingen kan heller tala om för mig vad jag gör för fel. Jag var på en heldagsaktivitet i lördags och träffade ca 7 jättetrevliga personer som jag arbetade tätt ihop med under hela dagen. Jag kände mig verkligen för en gångs skull hemma, det var massa original, så att säga. Jag kunde prata, vara med i samtalen, skämta lite och ha jäkligt kul. Jag tänkte direkt att här har jag mina nya vänner. Så kommer man hem och så ser man att folket har friendat varandra till höger och vänster på Facebook och börjat snacka med varandra. Inte en käft har skickat vänförfrågan eller börjat snacka med mig. Ingen. Jag satt för fan och snackade skitmkt med två personer och ställde massa frågor och var glad och skrattade och allt sådant man ”ska” göra för att få massa nya polare. Men tydligen fungerade det inte heller..
Detta känns väldigt tungt för mig. Inte nog med att jag ska ha en liten fest på midsommar, där jag bjudit de jag tyckte var mina absolut närmsta, varpå folk åter igen visat att de inte verkar vilja ha med mig att göra. Det blir så varje gång jag bjuder folk till saker. Denna gången gjorde jag som sist när jag hade födelsedagsfest, jag skickar ut inbjudan 2 månader före det är dags, så att ingen hinner boka upp sig. Lik förbannat får man verkligen jaga folk. Jag hade satt RSVP senast 13/6 men hur många hörde av sig av de som inte svarat? Ingen. Igår satt jag och skickade mail till alla som inte hört av sig. Då var det klassikern ”Oj jag har glömt, jag kan inte komma” på i princip alla. En person tog priset. En ”kompis” som när jag frågade i april, sa då att han förmodligen skulle komma. Jag skrev till honom igår och frågade om vi ses på fredag. Han svarade: ”Det är ju midsommar då, då ska jag på fest”. Jag: ”Ja, precis, jag undrar om du kommer på min midsommarfest, jag bjöd dig redan den 23 april”. Nä, då hade han glömt bort det och bokat upp sig på annat. Seriöst? Nu får det fan räcka!! Snacka om ultimata förolämpningen!! Dessutom kan jag ju tycka att om man glömmer bort något sådant, så tackar man nej till det man felaktigt bokat in sig på. Han hade ju faktiskt svarat att han förmodligen skulle komma på min fest och då anser ju jag att han borde tacka nej till det andra stället. Det har hänt mig flera gånger att man har fest och någon har tackat ja. Sedan kommer personen och säger ”Oj jag glömde, jag hade ju tackat ja till en annan fest först”. Men det händer uppenbarligen aldrig mig att någon vill uppföra sig eller göra rätt ifrån sig gentemot mig. PISSMÄNSKA!
Seriöst, vad är det för fel på folk? Jag tyckte jag hade problem med minne tack vare min ADD, men dessa verkar ta priset. Har alla ADHD eller? De kan inte ens komma ihåg att svara på om de kommer på en fest eller ej. Det är liksom inte en random lördag vi snackar om, utan fucking jävla kuk-midsommarafton!
Nu är det en liten trevlig skara som kommer i varje fall och jag försöker fokusera på det jag har och hur kul vi ska ha. Jag känner bara att jag inte har lust längre. Jag håller på att spricka. Att folk inte kan uppföra sig. Jag menar, hur gör jag den dag jag ska gifta mig t.ex.? Om folk bara ”glömmer bort” i inbjudningar? Ska jag behöva ringa runt alla och fråga om de kommer?! ”Kommer du på mitt bröllop?”. Nä men SKIT I DET DÅ!!!! Jag får väl stå där ensam på bröllopet med sambon och undra var alla är. Ja vi har dukat till 20 personer men ”alla glömde”. Jag vet liksom inte vad jag ska göra. Jag vill inte ringa och jaga folk heller. Om någon ringer mig 10 min innan festen börjar på midsommar och säger något dåligt i stil med ”jag har glömt, jag måste mata mina silverfiskar” eller någon annan töntig ursäkt, kommer jag fan gå i taket och skrika att personen kan dra åt helvete. Då kommer jag säga att alla får åka hem för nu ska jag lägga mig och dö, typ så känns det. Då kommer jag fan aldrig mer försöka skaffa några vänner.
Något fel är det på mig, den saken är säker. Vad jag än gör så blir det fel. Jag följer etiketter och jag är vänlig och trevlig och anstränger mig lagom. Men ändå kan jag verkligen inte få nya vänner eller behålla dem jag har. Jag har testat att köra ”laidback” stil och inte snacka så mkt eller höra av mig till folk, men då hör ju verkligen ingen av sig, då sitter man där tyst och ingen snackar med en. Pest eller kolera. Ingenting funkar.
Jag vill verkligen inte leva längre. Jag kommer inte ta livet av mig, men jag vill verkligen ändå inte leva i denna jävla piss-värld. Jag har fan inga kompisar, känns det som. Jag har min sambo som är ganska likadan, men den dag han dör kommer jag sitta där ensam på ålderdomshemmet och bara ruttna bort i min ensamhet. Jag ska nog åka till USA, bli medborgare där och begå brott så de kan göra sån dödlig injektion på mig så slipper jag fixa det själv. Nu låter det jävligt ”emo”, jag vet, men jag vill inte finnas kvar i denna hemska, kalla värld.
Skithelvetespissjävlakukbajsidioter.
A Tattered Remnant 