På G igen :)

Jag har inte skrivit på superlänge, det är säkerligen tre år nu. Jag har kämpat och kämpat och tänkte jag skulle försöka mig på att skriva igen. Jag har mått så dåligt. Ni anar inte vad det skett saker. När jag slutade skriva var det då all skit började. Det började bli illa mellan mig och min dåvarande.  Jag ville ta upp det till diskussion. Det ville inte han. Och så blev kontentan att ”vi bor ju ändå ihop som syskon så varför inte bara göra slut och fortsätta vara BFFs”. Wow det lät bra, tänkte jag. Men så blev det givetvis inte. Han visade sig vara en ganska annorlunda person än vad jag var van vid de senaste 9 åren..

Vi hade hus ihop och hela säljprocessen var ju omtumlande. Fy för tusan.

Jag vill egentligen inte gå in på allt det här, jag mår så dåligt när jag tänker på allt. Jag tänker jag ska försöka fokusera framåt. Så kommer det väl in små bitar av minnen emellanåt. Om jag skulle dra allt som skett de senaste 3 åren skulle jag behöva skriva en roman. Vem vet, det kanske jag gör en dag 🙂

Frågan är nu om någon följer min blogg ännu?
Hur sprider man egentligen sin blogg och är anonym samtidigt? o_0

Is there anybody out there?

Jag har inte skrivit på länge. Igen.

Det händer så mycket i livet. Just nu har jag en svacka som heter duga. Konstant ångest i en vecka nu. Legat i sängen i en vecka. Däckad. Och nytt jobb sedan i november.

Är det någon som läser detta? Är det lönt att fortsätta skriva? Yay or nay?

Fröken Rörig

Jag har en kollega i samma ålder som arbetar med användarupplevelser och design. Hon och jag har arbetat ihop i samma projekt en gång tidigare och då fick jag en kravspecifikation som var totalt omöjlig. Jag skulle alltså kvalitetssäkra utifrån denna och det var alltså omöjligt för allt låg huller om buller och när hon hade lagt in fler punkter i dokumentet hade hon inte följt punkt 1, punkt 2, punkt 3 etc. utan det kom kanske punkt 10, sedan punkt 35 och sedan 10 igen fast ett annan rubrik, etc. Jag kunde knappt arbeta och det gjorde mig irriterad att hon var så rörig. Jag påpekade detta när projektet var slut och hennes enda svar var ”ahaa bra idé att göra så istället”. Jag var ändå irriterad, är inte det sunt förnuft att man fortsätter en siffersekvens och bygger på 1, 2, 3, 4, 5? Jag själv har svårt för logiska följder som i t.ex. MENSAs intelligenstester, men om hon inte ens kan vad som kommer efter 1, 2, 3, 4, 5 etc., så börjar jag undra. Jag kanske låter taskig men detta är ganska grundläggande när man skriver kravspecifikationer och om man har det som arbete, bör man kunna det.

Nu 1,5 år senare arbetar vi ihop igen och jag märkte direkt på vårt första möte när vi skulle planera upp arbetet hur vi inte var samspelta. Hon satt hela tiden ”ååh jag vet inte hur vi gör detta” etc. etc. Jag blev jättestressad av att hon satt och sa så över petitesser. När jag kom med förslag sa hon mest ”jaa jag vet inte..” och suckade. Nähä, du vet inte? Sedan t.ex. så kom jag med ett förslag på hur vi kunde göra. Hon sa ”Nää så kan vi inte göra, jag tänker att vi gör såhär”. Jahapp okej, vi gör väl så, whatever. Sedan diskuterade vi lite andra saker och kom sedan in på det där igen. Så helt plötsligt sa hon det jag hade sagt, alltså hon sa ”Nä men jag tycker alltså vi gör såhär”. Så tog hon det jag sagt tidigare! Jag blev irriterad (men visade det inte) och kontrade då med det hon sagt, som test. Hon sa då ”nej det blir inte bra”. Då sa jag till henne ”men det var faktiskt det som du sa först!”. Då svarade hon ”Ja men jag tyckte det du sa var bäst, jag inser det nu”. Men säg det då, mänska! Ändra dig inte bara sådär. Det är ok att ändra sig, men då kan man säga ”Nej men du, det där du sa tidigare om ***, jag tycker vi kör på det!”. Säg så, det är helt ok att säga så! Men att sno det jag sagt och lägga fram det som om hon tycker så, det är fan inte ok. Meddela mig att du ändrat dig!

Sedan har vi nu under några dagar varit ute hos kund och gjort undersökningar. Jag antecknade och hon förde dialog med kund. Vi bestämde sedan att vi skulle sätta oss tillsammans och komma fram till en rapport. Inte i ett word-dokument utan vi skulle bara posta som några punkter i vårt projekthanteringssystem, tyckte hon. Okej, tänkte jag. Jag skulle renskriva mitt dokument och maila henne så skulle hon läsa igenom det innan vi började med det. Nu har hon alltså under 2,5 dag suttit och ändå tagit fram ett lååångt dokument med alla punkter. Vi bestämde ju att vi inte skulle göra det, utan dels bestämde vi 1) vi skulle sitta tillsammans 2) vi skulle inte skriva något jävla dokument, utan vi skulle sammanfatta det viktigaste i en punktlista i vårt projektsystem. Hon har liksom inte ens kommunicerat med mig utan hon har suttit på egen kammare och gjort detta. Hon skickade mig precis dokumentet och har skrivit en rapport på 15 sidor. Alltså, jag håller på att bli tokig. När hon kom in till mig precis innan hon mailade över dokumentet sa jag ”jaha om jag hade vetat från början att vi skulle skriva en sådan här rapport så hade jag ju gjort det själv”. Då svarade hon ”jaa men vi visste ju inte i början hur det skulle bli”. Nu har jag fått dokumentet att granska. Hon har ju helt gjort om det jag skickat ut, ändrat plats på saker och flyttat runt meningar, så det är skitsvårt för mig att kolla igenom om tagit med allt. Jag hade ju min listning/ordning på allting och den har hon ju ändrat om helt. Tanken var ju att vi skulle diskutera detta ihop men hon har gjort allt själv.

Det gör mig ganska irriterad. Visst, vill hon göra hela arbetet så fine med mig. Men kan hon inte då säga det? Varför kan hon inte kommunicera med mig när hon ändrar sig? Hon verkar ju ändra sig mer eller mindre hela tiden men hon kommunicerar inte ut det. Hon tar ett dokument vi  bestämt att arbeta med ihop och sätter 2,5 dag på att själv ta fram en egen rapport. Alltså.. jag hade aldrig gjort så. Hur fan kan man göra så?

Jag har egentligen inga synpunkter på det hon gjort, men när man tar saken i egna händer och bryter mot det man kommit överens om utan att meddela, då jävlar i det kokar jag över.

Jag tyckte jag var en ensamvarg alltså men jag kommunicerar i alla fall med inblandade.. Jag vet inte hur jag ska göra eller om det ens är lönt att försöka prata med henne om detta. Jag vill inte förstöra någon relation men jag är sjukt förbannad på henne och vet att jag kommer gå runt och ogilla henne hädanefter om jag inte får ut mig det. Ska jag arbeta med henne igen måste jag ju tala om för henne hur jag behöver ha det uppstyrt. Jag tänker om jag kanske kan föra fram att jag gillar kommunikation och när det vi pratade om först ändrades och att hon inte kommunicerar, för det mig förvirrad. Något sådant, kanske?

Sköna försvarsmekanismer…

Hej alla i vårvädret! Hoppas ni har det bra.

Jag är inne i en fas igen och läser om Narcissism och Borderline. Läser vad skillnaden är och försöker förstå min narcissistiska mamma och mig själv. Just nu läser jag en bok jag verkligen kan rekommendera, Narcissism av Bo Sigrell. Den är lite träig, det är mycket fakta och krångliga meningar. Jag tror dock utgåvan jag har är från slutet av 1980-talet och författaren är väl lite äldre så det är kanske därför. Tror det finns nyare utgåvor som innehåller mer vettiga meningar.

Jag läser om när Narcissism och Borderline ”skapas”. Uppenbarligen under närmandefasen och under separations-individuationsprocessen. Av vad jag förstått så skapas Borderline om mamman ständigt sviker, är elak och aggressiv. Barnet liksom fastnar i processen att inte få bekräftelse och lär sig att man inte kan lita på folk och blir kvar i konstiga relationer till andra människor senare i livet. Narcissism kan bildas om mamman är helt och hållet kylig och inte finns där. Försvaret blir ”Jaha, jag får väl bli min egen mamma då”. Fan då, jag borde hellre då alltså inte haft en mamma. Eller en mamma som ignorerat mig fullt ut. Vilken förbannelse.

Jag läser också om försvaret klyvning/splittring. Jag kände inte till det försvaret tidigare. Klyvning innebär att man inte klarar av att se nyanser i människor. En person ses som antingen ond eller god. Ena stunden kan man vara helt fantastiskt, andra är man inte värd något alls. Det kan också vara så att en person idealiseras medan en annan nedvärderas. Personer som tillämpar klyvning som försvar klarar inte heller av att se nyanser i sig själv. På en webbsida står det komiskt nog ”Klyvning – En rätt otrevlig form som man ofta ser hos personer med narcissistisk personlighetsstörning och borderline.” Haha no shitting me.

Men alltså, wow. Där har vi mig och min mamma. Min mamma är dock vedervärdig med det här. Jag har alltid varit medveten om att jag gör såhär (men inte vetat varför) och fått dåligt samvete. Under mina tonår tryckte jag väl undan det lite, jag visste att jag höll på sådär och kände mig dum, men tryckte undan känslorna. Numera är jag fullt medveten om känslorna, bemöter dem och försöker dämpa mig själv och försöka se nyanser hos en person. Men hos mig själv är omöjligt. Jag är verkligen antingen bäst i hela världen eller sämst.

Min mamma tar även det hela ett steg längre och kör något som kallas projektiv identifikation. Mamma måste alltid få andra att bli oroliga, att ta emot den känslan hon lagt ut. Mamma har alltid pressat in sin egen känsla i andra. I detta ögonblick lindras hennes egen oro. Hon har förflyttat den, lagt över den, på någon annan. Åter har narcissisten enbart goda egenskaper inom sig. Projektiv identifikation. En oönskad ofta omedveten känsla läggs över på en annan människa. Känslan hakar tag i den som får motta den. Så lämnar denne tillbaka känslan på ett eller annat sätt till den första personen.

Grattis, typ.

Intressant hur mycket man lär sig och ju mer jag läser, desto mer inser jag hur mycket försvar och låsningar jag har. Jävla föräldrar alltså. Varför adopterades man inte bort?!

Undan eller omkull!

*varning för känsloutbrott*

Gaah vad arg jag blir!!!!

Är det inte fler än jag som blir trött på människor som hela tiden måste hävda sig och liksom platta till andra, för att verka må bra? På mitt jobb är det en del sådana människor som ständigt försöker platta till andra och förminska andra för att se bra ut själva. Nu i veckan hade vi en tävling där man skulle döpa konferensrummen. Det skrevs om detta på vårt intranät och när vinnaren utsetts publicerades namnen på vinnarna och vad rummen skulle heta. Som första kommentar…, var det en kille som klagade på förslagen och tyckte det fanns bättre alternativ. Efterföljande kommentarer var också armbågiga med folk som försökte visa sig duktiga med bra förslag – fast tävlingen var avgjord och avslutad. Inget ”grattis” eller liknande utan bara massa armbågar och flera som hakade på. Det som gjorde mig mest ledsen var att tjejen som vann skrev som kommentar till killen som var på henne först ”Ja du har rätt, har ni några bättre förslag?”. Det gjorde mest ont i mig att hon gav sig vika. Hade jag varit henne hade jag inte ens kommenterat något.

Det gör mig så ledsen att se detta. Det tråkiga är att denna kille sitter på ett kontor på en annan ort och ska börja på samma kontor som mig. Jag kommer alltså få tampas med en sådan ”sticksig” person som tydligen då ska ha taggarna utåt. Usch.

Hur hanterar ni sådant här? Jag försöker att tänka att killen har problem, men jag blir bara så uppriktigt trött på armbågiga/sticksiga människor att jag vill typ lappa till dem. Ärligt talat. Ge dem en rak höger och säga åt dem att skärpa till sig. Jag får så otroligt mycket agg mot dem som jag stänger inne.

Och varför.. varför dras människor till sådana här elaka individer? Det var ju klart och tydligt här, det blev ett himla liv. En trist attityd i hela kommentarstråden. Stackars vinnande tjejen alltså. Själv lägger jag benen på ryggen och springer iväg när jag är i närheten av en sådan destruktiv människa som den här killen och hans anhängare. Men varför dras folk till dem? Jag har i hela mitt liv undrat varför folk dras till elaka människor.

En annan sitter här och är snäll och go men har knappt några riktiga vänner. Denna världen är ond. Ja, jag tror på himmel och helvete, för detta är ett helvete. Usch!!! 😦 *jätteledsen*

Sorgsen…

Idag är ett det ett år sedan jag skapade denna blogg.

Och jag har inte skrivit sedan 30/12. Shit vad längesedan. Jag borde bli bättre på att skriva. Men jag tänker så mycket på ”vem fan läser vad jag skriver, vem tycker det är kul att ens läsa vad jag skriver”. Självkritiken är där. Alltid.

Det har flutit på med DBT:n. Den gör väldigt mycket! ”Passande” nog så har jag gått in i en sorg nu och DBT:n hjälper mig mycket. Min farmor och farfar har plötsligt blivit väldigt sjuka. Från att ha haft kolonilott och rest mycket så började det med ett litet bensår på farmor som inte ville läka. Det blev värre och värre och diabetes upptäcktes. Eftersom farmor då fick så ont blev hon liggandes/sittandes och kröp ihop mer och mer. Ryggsmärtor och ryggen blev sned. Mer mediciner. Starka mediciner. Helt kaos med medicinerna. Tog lång tid innan hemtjänsten gick med på att komma med medicinen. Innan självmedicinerade hon och då tog hon ofta flera tabletter samtidigt och hon blev helt väck. Men nu har hon hjälp med det men äter ju ändå starka mediciner så hon är inte riktigt sig själv. Hon minns inte saker vi gjorde när jag var liten och man får prata väldigt tydligt och inte så ingående saker längre. Min farfar började bli konstig han också, gick och trillade, konstigt blodtryck och började sedan irra runt nattetid. In på sjukhus och kolla hjärnan. En skada har dem hittat men de vet inte vad det är. Så nu ska han in på något hem, han är tydligen dement. Men mer vet dem inte. Så de ska sära på min farmor och farfar.

Jag sörjer dem inte i förtid, men det som jag inte klarar av är att nu vara den som tar hand om dem. Jag sörjer att de har ont och att de inte längre är som de brukar. Jag har alltid varit deras lilla barnbarn, jag går liksom inte med på det här!!

Men via DBT:n har jag lärt mig radikal acceptans. Det fungerar mellanåt, men jag är ändå väldigt, väldigt upprörd och ledsen. Jag tänker mycket på vad som händer när man dör.

Jag har blivit väldigt mycket tröttare tack vare det här. Gått in mig i någon sorg på något vis. Men det går väl över.

Önskar så jag kunde få tillbaka min farmor och farfar i deras vanliga pigga hälsa. Det gör ont i mig när de har ont eller inte vet vilken dag det är.

Sluta kränk mina gränser!

Hej alla och god fortsättning!

Än så länge har julen och allt varit till belåtenhet. Jag har äntligen lite ledigt och tar det väldigt, väldigt lugnt. Sover mycket och gör vad jag känner för. Känns väldigt bra.

Men så hade jag en stressfull situation med min pappa häromdagen. Vi pratade på telefon då han var hos min farmor och farfar. Pappa har alltid bakat mycket äppelkaka under min barndom och tonår. När jag köpte hus med tillhörande äppelträd för ca 2 år sedan började jag göra äppelkakor höstetid eftersom jag fick så otroligt mycket äpplen. Dock för ett år sedan slutade jag med komjölksprodukter, vitt socker och gluten helt och hållet för att se om min hälsa blev bättre. Det blev den, fysiskt och psykiskt. Jämnare humör, mindre infektioner, bättre hud och hår, platt mage, you name it..

Hur som helst. Jag har berättat för alla i släkten att jag inte äter gluten, vitt socker och produkter innehållande komjölk. Detta har mottagits på mer eller mindre bra sätt. När jag fyllde år för ett par månader sedan ringde pappa till mig och i princip bjöd in sig själv och farmor och farfar. Han sa också ”du kan ju göra äppelkaka till oss”. Redan då reagerade jag. Gränskränkning igen. Mina föräldrar kan inte det där med sunda gränser. Medan min mamma snokar och förolämpar, är min pappa glad för att säga till mig och min syster vad vi ska och inte ska göra och tycka. Min mamma är mer ”gör vad du vill, I don’t care”, i många fall. Pappa är ”gör nu så och inte så”. Ja, så jag reagerade redan då och påpekade igen att jag inte äter sådant och därmed inte vill baka det heller. Men jag ändrade mig och tänkte ”jaja jag kan väl anstränga mig”. Så jag bakade till gästerna men åt själv en bärsmoothie. Kändes väldigt bakvänt.

Nu i veckan ringde alltså pappa när han var hemma hos farmor och farfar och bokade in när vi ska åka till farmor och farfar nästa gång. Och så kom det.

Pappa: Du kan väl göra sådan där äppelkaka till oss alla? (Det skulle alltså bli att jag får stå och göra äppelkaka till 8 personer)
Jag: Öhm, jag äter ju inte det längre..
Pappa: Nä men jag tänkte att eftersom du brukar göra äppelkaka.. (Vadå brukar? Jag har gjort äppelkaka vid ett par tillfällen de senaste två åren och under hösten för att jag inte vill kasta äpplen. Jag har knappt några äpplen kvar eftersom jag ätit upp alla eller gjort äppelmust på dem).
Jag: Kanske det men jag gör inte sådan äppelkaka längre. Dessutom känns det väldigt fel att jag ska stå och baka något jag inte ens själv äter! Jag har inte ens mjöl eller socker hemma längre. Det är väldigt bakvänt. Varför gör du inte äppelkaka själv eller köper en färdig?
Pappa: Ja jo men jag tänkte ju bara. Ja okej, det gör jag.
Farmor: Men vad äter du istället då?
Jag: Det finns ju massor jag kan äta istället. Fruktsallad t.ex.!
Pappa: Men kan du inte köpa mjöl och sånt då?
Jag: Nej jag vill inte ha sådant hemma.
Pappa: Nähä varför?
Jag: För att jag inte vill bli frestad att äta onyttigt.. varför ska jag köpa hem något och ha i skafferiet jag aldrig äter? Ska det bara stå där och ta upp plats?
Farmor: Men tror du verkligen inte att du inte kommer använda det snart då?
Jag: Nej,  varför skulle jag?! Jag blir ju dålig på det!

Yes!! Jag sa ifrån!! Hit men inte längre!! Men jag är fortfarande förbannad. Jag minns när jag berättade om gluten och det där, så skulle jag på besök hos mamma och pappa. Såklart hade ju pappa ändå haft i vetemjöl i såsen. ”Oj jag tänkte inte på det, vad annars tjockar man en sås med”. Öhm majsmjöl? Potatismjöl? Eller låter den vara en skysås? Hur jävla svårt får det vara!!!?

Folk är så jävla insöade på socker och kakor. Sedan jag slutade med vitt socker märker jag hur söt frukt är. När jag åt socker och godis och drack läsk behövdes det mycket för att uppleva sötma. Är jag sugen på något gottigt, gör jag en fruktsmoothie. Är jag sugen på något mellanmåligt gör jag en smoothie på bär.

Jag hade jättemycket sötsug förr och tydliga humörsvänginngar kopplade till blodsockerfall. Nu när jag inte äter det längre räcker det med att äta ett äpple för att få godis-sötman för mig. Jag har också mycket, mycket jämnare humör. Pappa vet att jag haft problem med ätstörningar och pendlat mellan anorexia och bulimi. Pappa vet vilken relation jag haft till socker. Och ändå ber han alltså mig både köpa in och tillreda något med socker i. Det är som att be en alkoholist köpa rött vin och göra en rödvinssås. Nu försvinner ju förvisso alkoholen när man tillreder såsen men ändå. Jag tycker detta är så sjukt respektlöst. Riktigt jävla respektlöst och det som gör mig mest upprörd i denna situation. Han totalignorerar mina problem och dessutom uppmuntrar mig att hamna i ett matmissbruk igen.

Jag blir trött på detta gränsöverskridandet hela tiden. Sluta kränk mina gränser!! Det kommer gå ett tag, sedan gör han något annat som kränker mina gränser. Hur fan ska jag göra?! Jag har sagt åt honom att sluta säga åt mig vad jag ska eller inte ska göra. Han brukar t.ex. säga åt mig vad jag ska köpa i present till släktingar. T.ex. så skulle jag köpa en tidningsprenumeration i julklapp till farmor och farfar. Jag skulle visa pappa på nätet var man köper och han sa direkt ”Ja du köper väl tidningen X för 299 kr?”. Liksom, sluta tala om för mig vad jag ska eller inte ska köpa! Jag är inte 5 år gammal. Jag har testat att både säga åt honom ”sluta säga åt mig, jag väljer själv” samt även att bara säga ”jaja”, men inget fungerar. Han fortsätter nästa gång det är något annat. En vacker dag kommer jag att explodera. Men det är kanske det som krävs..

Hur gör ni för att sätta sunda gränser mot folk som inte fattar?

Se mig, hör mig!

Jag är van att inte bli sedd. Inte hörd. I skolan utsattes jag för mobbning och hemma var det min narcissistiska morsa som bestämde allt och bara gav mig massa besvär. Jag fick aldrig erkännande för ett skit jag gjorde. Om jag så gjorde någon annans läxor, fick jag inte ens ett tack för det. Ja okej, ibland fick jag vara med på ett hörn och leka, det är ju ganska snällt (ironi).

Dessa jäkla känslor av värdelöshet sitter kvar och plågar mig. Jag känner mig i princip ofta mobbad var jag än vänder mig. Vilken arbetsplats jag än är på, vilka jag än umgås med. Jag känner mig alltid utanför. Nu har det hänt en rad händelser på jobbet och måste få vädra.

• När jag gör något trevligt på kontoret, t.ex. köper in fina doftljus eller vad det nu kan vara, är det ingen som märker något. När någon annan gör något är alla där ”ååh vad fint, gud vad bra gjort av dig” och så är det fotografering och bilden ska upp på Facebook och personen ska taggas. Alla kollegor skriver om hur duktigt och fint det är. När jag gjort något, har ingen sagt ett knyst. Sist jag köpte värmeljus med doft sa jag till och med det själv till alla på kontoret: ”jag har köpt doftljus!”, varpå ingen sa något. Inte massa ”Gud vad fint av dig”. Ingenting. Inga foton, ingen taggning..
• Vi har frukost vissa veckodagar och man turas om att fixa frukosten. Bland annat är jag grym på att koka ägg och mina kolleger verkar ha svårt att koka ägg av någon anledning. Men när jag kokat ägg är det ingen som frågar vem som kokat äggen. Ingenting. Bara ”åh det var gott”, inget annat. En kollega till mig kallas däremot ”äggmästaren” eftersom han också brukar lyckas med äggen. Alla går till honom och alltid när han kokat äggen, frågar folk ”vem är det som kokat dessa goda ägg”. Men ingen frågar ju de gånger jag gjort det, så jag har ingen chans att skina. Det är ofta så, att jag kanske kan något lika bra som någon annan men jag får aldrig erkännande för det. Det är alltid den andra som kallas ”kung” eller ”drottning” av saker, aldrig jag. Jag har aldrig blivit kallad något sådant för någonting.
• På jobbet skickades det ut ett mail till alla med information om en grupp jag tillhör på jobbet. Vi arbetar med vissa saker och har olika ansvarsområden. I informationen stod allas namn, med påhittade roliga titlar efter varje namn. Det var t.ex. ”designmästaren” eller ”kodgurun” eller liknande. På mitt namn stod det endast mitt arbetsområde. Så det stod t.ex. såhär ”Kalle: Mästare på design. Johan: Kung av kod. Anna: Drottning av reklam. Jag: Kvalitet”. Jahapp, tack för den? Jag väntade ett par dagar, sedan skickade jag svar tillbaka till han som skickat ut det och skrev ”wow, vilken fin titel jag fick”, som en pik. Jag tror han svarade något skämtsamt tillbaka och att han hade klippt och klistrat bland massa olika dokument, men jag blev ändå jääkligt förbannad. Han skickade ut det till alla på företaget, alltså 100 personer och det kändes som att ha blivit förolämpad inför 100 personer. Han har väl ändå korrekturläst mailet innan utskick? Då borde man väl tänka på att alla kanske ska ha roliga titlar? Fruktansvärt förödmjukande, var det.
• Häromdagen skulle jag och en kollega, Pelle, sätta upp julstjärnor på jobbet. Vi höll på i säkert en timme med att dona och peta. Så precis innan vi var klara skulle jag gå så en annan kollega, Kalle, skulle hjälpa Pelle med det absolut sista. Dagen efter hade Pelle lagt upp en bild på Facebook där han fotat Kalle intill stjärnorna. Då hade min chef skrivit ”Bra, Kalle och Pelle, snyggt gjort”. Som vanligt fick jag alltså inget beröm alls för min insats. Jag vill heller inte skriva ”Hallå jag var faktiskt också med!”. Jag kunde tyckt att de i alla fall kunde taggat mig på bilden eller skrivit någon kommentar om det. I synnerhet när min chef skrev så, kunde någon av dem,t .ex. Kalle som knappt ens var med men fick min credit, skrivit ”Äh, det var ju ** och Pelle som gjorde arbetet”. Men nej då, klart inte. Som vanligt gör jag arbete som andra drar fördelar av. Sedan är Kalle en väldigt trevlig person så jag tror inte han menade med att sno uppmärksamhet från mig. Men jag tycker han kunde nämnt i en kommentar att han ju inte gjorde så mycket och att det var jag och Pelle som gjorde arbetet. Så gör alltid jag när jag felaktigt ibland får beröm för något jag inte gjort. Men jag ska sluta med det, tror jag, och bara ta åt mig av vad andra gjort som jag av misstag fått cred för. Hm, fast nej, jag fungerar ju inte så..

I början trodde jag att allt detta var mobbning light. Inte bara dess händelser givetvis, utan massor av annat som händer emellanåt där jag gör saker utan att få beröm för det. Men så i somras var vi på konferens med arbetet och jag blev nominerad till kontorets bästa kollega. Jag blev helt häpen, hur kunde det komma sig!? Jag frågade en kollega som var på fyllan på festen efteråt och han sa att ”men alla gillar ju dig, du är sjukt duktig och jag är inte alls förvånad!”. Öhm okej?! Likadant kom min chef fram till mig och berömde mig och sa att hon lagt sin röst på mig och att hon gillar mig. Jag fattade ingenting. Jag trodde det hela var ett skämt, typ dolda kameran. Men det var det ju inte.

Men varför, varför är det såhär och varför känner jag mig såhär? Jag mår sjukt dåligt över detta.

Herden och fåraskocken…

Jag är så förbannat ledsen. Vill inte bo i detta pissamhälle. Lyssna på detta.

Jag bor i ett liitet samhälle på ca 300 invånare. Vi har en grupp på Facebook där folk brukar posta saker som händer i byn. Mycket blir det i varningskategorin, t.ex. varning för vilt på XX-vägen och liknande. På sistone har det postats en hel del reklam som inte har med gruppen att göra. Igår var det en kvinna som postade länkar till korsordssajter och rekommenderade alla att testa, ”för det hade hon gjort”. Jag anmälde dessa till admin, då det är uppenbart spam för mig. Då skrev den här kvinnan som också tydligen var admin (!) ett inlägg i gruppen om att det är ”så tråkigt att folk anmäler hennes tipsinlägg”. En kille skrev då och frågade hur det har med byn att göra. Då svarade hon att det är hennes eget företag som tillverkar korsord och dessutom hennes grupp så ”då får hon göra vad hon vill”. Jag höll på att koka över. Det är en sak om hon då skrivit ”Hej alla. Jag har ett företag där jag tillverkar korsord. Kolla gärna in min studio som ligger på XX-vägen”. Men nu var det bara ren och skär reklam. Klart hon testat korsorden om hon själv gjort dem. Jag tyckte det var fula knep hon körde med, hon kunde varit rak och ärlig från början..

Hur som helst, jag skrev då också en kommentar att jag inte tycker att irrelevant reklam hör hemma i gruppen och att jag bara vill ha snabb info om händelser i byn. Jag frågade också var gränserna går, om jag får posta information om fester jag ska på i stan 4 mil bort, bara för jag bor i byn. Hon svarade något motsägelsefullt om att ”det måste ha med byn att göra” så jag sket i att svara. Hennes korsordsreklam har ju heller inget med byn att göra, så som hon uttryckte det. Men hade hon skrivit att hon har en studio eller liknande, är det en annan femma. Men tydligen hade hon inte ens det, utan har bara en korsordssajt på nätet där hon lägger upp korsord. Och då har det inget med byn att göra heller egentligen, lika lite som om  jag skulle posta om fester jag ska på.

Då kom en annan tjej och skrev att HON tyckte det blivit ett ”väldigt motstånd” (när två personer ställde frågor alltså) mot ”lite vänlig informationsspridning” och att HON inte tyckte det var något att bry sig om. Hon skrev också att ”om man inte gillar gruppen kan man minsann skapa en egen grupp” och att vi alla ska försöka vara mer ”öppna” mot varandra och respektera varandras olika åsikter och intressen så vi kan möta allas behov. Hon menade att ”om man inte gillar ett inlägg behöver man inte läsa det”. Där vände det sig i magen på mig. Först dikterar hon sina åsikter som fakta som ska appliceras på andra. Det HON tycker, är avgörande. Sedan har hon mage att uttrycka att ”alla får uttrycka sina åsikter” men när jag och en till säger vad vi tycker och ställer frågor, får man minsann inte göra det. Då är det ”ett starkt motstånd”. Med andra ord, hon är en sådan klassisk person som säger ”Jag tycker om alla människor. Fast bara om du tycker som jag”!

Jag skrev ett svar till henne om att jag inte sett något sk starkt motstånd och att jag håller med henne om att allas åsikter ska få komma fram men då gäller det även vi som har frågor om gruppens syfte. Plus att om man då inte gillar att någon ställer frågor, behöver man heller inte läsa.. som en pik mot henne själv. Inget svar.

Men vet ni, det värsta av detta var att hon fick medhåll från 13 personer. Tretton personer som gillat hennes inlägg. Mitt fick 0 likes.

Jag har 0 lust att leva i en skitvärld som denna med människor som klampar runt och beter sig som denna tjej. Att hon får likes på sitt oförskämda ego-inlägg, är för mig förstummande. Det är alltså nära grannar som like:at hennes inlägg. Jag bor alltså med klassiska mobbare, då detta är en klassisk mobbningsmentalitet. Klart vi ska gilla alla, men om du avviker så gillar vi dig inte. Och så kommer alla polarna och håller med.

Jag blir förbannad. Jag är så arg och ledsen över att ständigt möta klassiska mobbare. Varför är människor så elaka?

Uh oh..

Jag är ett fan av personlighetstester som t.ex. Jungs personlighetstest. Jag tycker det är sjuuukt intressant och även att se hur man utvecklas när man gör om det efter 1-2 år. Jag blir mindre och mindre känslig (läs: mjäkig) för gång jag gör det, vilket är rätt skönt eftersom jag är überkänslig. Här är mitt resultat från Cattells test med förklaringar:

Jahapp, jag är alltså en jäkla maniac. Galen, aggressiv, kall, självisk, emotionellt instabil, ångerfylld och paranoid. That’s me. Galet! Antalet besökare på denna blogg gick nu från typ 5 till 0, haha. Nä men jag kan väl tycka att det inte riktigt stämmer. Jag bryr mig oerhört mycket om andra människor. Men skillnaden från tidigare är att förr brydde jag mig om alla- oavsett. Min energi tog slut, jag brydde mig för mycket. Numera väljer jag ut människor jag ska bry mig om. Nära, kära, folk jag möter på nätet, likasinnade, etc. Jag är aldrig otrevlig eller kylig mot folk jag inte känner eller har valt att inte fokusera på. Jag är sådär standard-trevlig liksom, vilket jag kan tycka är vänligare än många andra. Jag trängs inte på tåget, armbågar mig inte, surar inte på folk, etc. Jag ler mycket mot människor, pratar med folk, frågar ”är det ledigt här?” innan jag sätter mig på bussen etc. Det är mitt ”standard-trevlig”. Och utan att låta ”jag är bättre än dig” så tycker jag det är bättre än en majoritet i dagens muppsamhälle.

För övrigt ska jag idag på min allra första session i DBT:n! Hoppas jag slipper sitta där och dra mina problem och mitt liv inför typ 10 okända personer som ska döma mig. Wish me luck ❤

Sedan sist

Nu var det ett tag sedan igen sedan jag skrev. Det händer inte så mycket. Eller ja jo, det gör det nog ändå.

DBTn går sakta framåt. Jag börjar den 19 november, whiihooo!! Har också pratat med min chef om det, då det är på dagtid. Jag ska arbeta in timmarna på kvällen, vill inte klydda med att gå ner i tjänst eller sjukskrivning. Man kan tydligen inte sjukskrivas tre timmar utan det minsta man kan ta är 25 % tror jag det var. Och det är för mycket, 10 timmar behöver jag liksom inte sjukskriva mig på. Så jag får kämpa i ett år och arbeta in timmarna på kvällen när jag kommer hem, det blir nog bra.

Jag har tänkt mycket på diagnoserna. Bipolär typ 2. Läskigt är det. Fast mitt i prick samtidigt. That’s so me. Nu när jag har min ”etikett” är det lättare för mig att slappna av. Förut var jag ”vafan är det för fel på mig!!?”. Nu kan jag känna igen en känsla, tanke eller vad det kan vara som stör mig och istället för att tänka ”fan vad onormal och sjuk jag är!”, tänker jag ”happ, nu är det min bipolära sida igen”. Det känns skönt. Det finns fler som jag som är så alltså. Jag är inte ensam! Vi är tillsammans en jättegrupp med diagnoser.

Jag tänker mycket på mina föräldrar och deras känsloliv. De har inga satta diagnoser men wow vad det kliar i mina fingrar. Jag är själv mycket förtjust i psykologi och just diagnossättning och det är så skoj att luska ut vilka uppenbara diagnoser som gömmer sig bakom en individ. På tal om det så har jag anmält mig till en kurs i grundläggande psykologi också, distans. Får se om jag orkar det samtidigt med DBTn 🙂 Men det är mycket skåpmat verkar det som, jag har läst psykologiböcker regelbundet sedan jag var 18. När jag gick gymnasiet valde jag till Psykologi A och skrev specialarbete om depressioner. Jag fick en utmärkelse för att läraren tyckte jag var exceptionellt grym i psykologi. Jag vågade aldrig söka in till psykologprogrammet då det krävde MVG i allt. Men nu tänker jag att gå ett par kurser kan vara kul. Får se om jag kommer in bara 🙂 En dag när jag är ”frisk” kanske jag kan jobba som psykolog. Kanske. Och om jag orkar. Är det inte så man brukar säga förresten, att de som är psykologer själva har massa problem haha.

Snart är det jul, jag älskar julen. Ljus överallt.

Ja det var det hela denna gång 🙂

Nya utredningar!

Nu så, har jag genomgått komplett psykologisk utredning igen, tjohohoh. Denna gång fick jag göra tester jag aldrig tidigare gjort och svara på femtioelva miljoner frågor om min personlighet, uppväxt etc. Vissa av frågorna var väldigt underliga men antar de frågar allt för att få en bra bild av en.

Sedan kom diagnossättningen, enjoy:

• ADD med tydliga drag av Asperger
• GAD med tydliga inslag av tvång och social fobi
• Recidiverande, mild/måttlig depression
• Bipolär typ 2
• Borderline personlighetsstörning

Happ. That’s me alltså. Jag är nöjd med diagnosssättningen. Det här är verkligen jag. När jag ser på diagnoserna såhär framför mig. Japp, det är verkligen jag på alla sätt.

Dock var psykologen osäker kring borderline som personlighetsstörning, då han inte ansåg att jag har någon personlighetsstörning. Jag har ett arbete och behåller mina jobb, jag har studerat sammanhållande 6 år på högskola, jag har en sambo sedan 6½ år tillbaka som jag hållit mig till. Jag fick borderlinediagnos när jag var 20 men då var jag också otroligt mer kaotisk. Jag har blivit lugnare med åren, då jag nu snart blir 32. Borderline kan man ju växa ifrån eller på annat sätt ta sig ur. Men psykologen rekommenderade ändå mig att gå i DBT så han skulle ge sitt godkännande och även skriva i journalen att han satt Borderline trots allt, då det krävs för att gå behandlingen.

Jag är glad, han kunde ändå sagt: ”Tyvärr, vi kan inte hjälpa dig”. Äntligen en mottagning som verkar fatta.

Däremot sa han att jag kommer få träffa en läkare (vilket alla får) och läkaren kommer säkert vilja skriva ut antidepressiva. Jag har haft magknip sedan han sa det, för jag vill verkligen inte äta antidepp. Jag känner direkt hur tjock jag blir. Jag har gått upp i vikt på alla antidepp jag ätit. Och det triggar mina ätstörningar ännu mer. Jag har ändå ätit sk. viktneutrala mediciner men ändå går jag upp 10kg i vikt. Och det gör att jag inte vill gå ut och inte får på mig mina kläder. Mår illa helt enkelt, sätter igång bulimi och/eller anorexi. Usch. Jag hoppas inte de kommer truga. Har läst på Facebook om vissa som skrivit att de nekas terapi om de inte tar mediciner. Hoppas inte de säger nej till DBT för jag vägrar antidepp..

Usch nu kommer jag tänka på det hela tiden. Blä. Hej GAD, fint att du pratar.

Men får försöka tillämpa mindfulness här och chilla lite.

Kram på er! Eller ja ”er”, kram på dig 🙂 Jag har sett att oftast är det bara en person som läst mina inlägg här. Har faktiskt övervägt att lägga ner bloggen. Man får ju inga fler besökare. Jag är inne hos andra och skriver och kommenterar i omgångar men majoriteten hälsar inte på en tillbaka. Men samtidigt är det skönt att ha en kanal där jag kan babbla av mig lite och vara anonym 🙂

Ensam igen

Happ, nu är känslorna där igen. Jag känner mig så förbaskat ensam. Vet inte vad som har hänt, varför jag nu gått från att ladda energi när jag är ensam till att ladda mig när jag är med kompisar eller snackar med folk på nätet.

För mer än tio år sedan var det så. Gymnasietiden var intensiv. Jag umgicks med folk heeela tiden, fikade och umgicks varje dag. En stunds ensamhet hemma gjorde ont. Ensamheten sved i mig. Efter depressionen vid 2002 var jag aldrig mig själv igen. Jag fick energi istället av att vara ensam. Ville helst inte vara så mycket med folk. 

Och nu, september 2014. Back again. Jag får energi av att vara andra. Blir helt besatt av människor. Kollar min mail hela tiden, söker kontakt med massa folk. Har kontakt med kolleger, sms:ar, chattar och snackar. Känner mig halv när jag inte fått svar. Jagar svar. Får ångest när jag inte fått svar. ”Tycker hon/han jag är konstig? Varför har hon/han varit inloggad utan att svara på mitt meddelande?!”. Vafan, galet. Det där är inte jag!! Jag är igen jäkla attention w***e! 

Hur sjutton kan man ändra personlighet under fyra dagars tid?

Idag ska jag på hypnos, får se om man kan få bort skiten. Ja, jag är gärna social och ADHD istället men fan inte desperat efter andra. Saknar att trivas i min ensamhet. 

Eller är detta årets svacka? Jag brukar få svackor 1-2 ggr per år ungefär. Det var ett år sedan sist. Jag går ner mig några veckor och sedan är jag uppe igen. Men vad jag inte förstår och vad som är annorlunda är att jag mår piss och har ångest kombinerat med att vara extrovert och alert. Det går inte ihop. I vanliga fall drar jag mig undan och lägger mig under täcket. Det kan jag inte idag. Då har jag ihjäl mig själv.. karvar upp armarna, typ.

Vem har experimenterat med mig?

Ett tag sedan..

Hej alla kära, det var ett tag sedan. Jag har satt upp som mål att skriva en gång i veckan, så WordPress har påmint mig. Men jag har inte orkat och nu: the botten is nådd.

Sommaren har varit som en jävla dimma. Jag hade semester men semestern var skit. Vilade inte upp mig för fem öre. Sedan har jag fått kraftiga förkylningar i två omgångar och extrem hosta som gett mig ont i bröstet. Har också gått runt mycket och tänkt på vad som gör mig så dålig.

Direkt efter semestern var vi iväg med jobbet på konferens under fyra dagar. Jag var så jäkla negativ till detta först. Målade upp värsta fetebilden att allt skulle gå åt pipsvängen. Ja och givetvis inträffade precis det motsatta. Jag fick sjukt mycket beröm för mitt jobb, jag fick massor av nya kompisar och komplimangerna haglade. Jag fick panik. Jag var euforisk. Från att ha en väldigt styrd vardag med att äta vissa tider, sova vissa tider, etc., åt jag nu helt kaotiskt. Tider jag inte är van vid, mat jag inte är van vid, jag åt mycket mindre än vad jag är van vid. Jag var konstant speedad så jag hade ingen hunger. Jag behövde inte sova. Fick ta sömnpiller för att kunna sova ett par timmar. Vaknade pigg och uppåttjackad. Hade aldrig en enda dipp.

Och fritiden då? Jag hade tänkt sitta på mitt rum med en bok och inte vara med på massa saker. Istället anmälde jag mig till en massa saker, tryckte in aktiviteter. Kom igen, häng med!! Drog med folk, pratade, föreslog, var aktiv. Extrovert utan dess like.

Väl på rummet var jag heller inte ensam, utan jag delade rum med en kollega jag aldrig träffat förut. Världens härligaste tjej verkligen. Även hon utbrast när vi skulle skiljas sedan att jag var den bästa rumskompis hon kunnat tänka sig. Ännu mer glädje!! Och när vi skulle skiljas var det kramar och kärlek.

Så kom jag hem. Tillbaka till stora huset. Inte en massa folk. Inte ett jävla hålligång. Tillbaka till att laga sin egen mat. Handla sin egen mat. Bädda sin egen säng. Städa sitt egna sovrum. Inget mer fnissande och ”hihihi är du lite förtjust i honom hiihi” till min rumskompis. Back to reality..

Jag mår illa. Självskadebeteendet jag inte haft på år är tillbaka. Riva armarna. Självmordstankar utan dess like. Önskan att dö. Det var många, många år sedan jag kände detta senast.

Jag mår bara bra när jag pratar med mina nya kompisar. Jag knarkar dem alltså. Knarkar människor. Känner mig ensam. Även nu när jag kom hem känner jag en sådan bekräftelsenönskan. Prata med mig, snacka med mig, var med mig. Jag hade precis detta under gymnasietiden strax innan jag gick in i en depression. Efter depressionen blev jag väldigt introvert och orkeslös och sket mest i folk. Men nu är jag tillbaka där igen. Mår dåligt av att vara ensam. Knarkar ihjäl folk. Pratar ihjäl folk. Intensiv som faaaaaaaan. Jag är säkert sjukt störig att umgås med nu.

Jag har verkligen försökt hitta en lösning på detta men finner ingen. Jag känner inte igen mig själv. När jag kom hem visste jag inte var jag var eller vem jag var. Jag förstod ingenting. Jag har sedan dess försökt sortera ut och tänka kring vad jag vill göra. Men det mesta har jag testat redan. Jag har tänkt mig dessa alla tänkbara scenarier (även scenarier jag inte vill tänka mig, bara för att kolla min reaktion):

• Sälja huset och köpa en lägenhet? Har testat, trivs inte i lägenhet!
• Bo tillsammans med en kompis istället? Har testat, fungerade inte.
• Bo ensam? Har testat, mådde skit tills jag träffade min nuvarande sambo.
• Vara singel? Öh nej! Jag älskar min sambo. Han är min bästa vän och mitt stöd. Mitt liv. Mitt allt.
• Resa runt mer till folk jag känner i andra städer? Nja. Jag har gjort det förr en del men blev bara stressad och pressad och trött. Men jag kanske ska testa det igen?
• Fika mer med kompisar? Nej såklart går inte det. Jag vill bara träffa exakt de jag var med på konferensen. (Hur jävla logisk är jag? Inte alls. Typiskt mig att antingen höja folk till skyarna eller ner i botten med dem).

Ja, det är ett par scenarier jag försökt tänka mig igenom kring vad jag vill. Jag har stort stöd av min sambo och vi ska försöka resa runt lite mer. Träffa folk i andra städer. Åka på grejer. Fira mer. Jag har via jobb bokat in i alla fall en resa till en annan stad 30 mil bort så det är steg 1.

Varför är min hjärna kaos?

Varför känner jag mig som en annan person?

Varför har jag en sådan stark önskan att dö?

Varför känns allting meningslöst?

Vad gör alla andra människor som har familj och hus och hela kitet, hur förgyller de sin vardag?

Mer trött på ADD-mörkandet

Kollade precis på detta klipp om ADD. Jag kände igen mig precis i början när tjejen pratade om tystheten i skolan och problemen med att koncentrera sig. Men hur hon fungerar idag känner jag inte alls igen mig i, hon känns ju som vem som helst. Sedan misstänker både jag och min läkare att jag har aspergerliknande drag också, då jag är extremt analytisk, strukturerad och har behov att planera i princip allting i min vardag. Jag sätter upp tider och är den som alltid bokar in allting. Jag fixar resor, bokar och har mig. Jag skriver ner allting jag ska göra Outlooks kalender och sätter tider och påminnelser. Jag jobbar delvis med projektledning och älskar att planera, tidsuppskatta och joxa. Jag håller alla mina tider och deadlines. Men visst, utan kalendrarna hade jag inte klarat mig. Undrar varför inte tjejen i klippet använder en kalender för att skriva ner när hon ska träffa folk?

Hon pratar ingenting om orkeslöshet. För mig känns hon rätt mycket som en vanlig person med möjligtvis lättare traditionell ADHD, bortsett från problemen hon hade när hon var liten i skolan. ADD-problematiken är väl främst att man är orkeslös, så har jag förstått det. Att man inte har så mycket vänner och man drar sig undan. Hon känns ju som en extrovert person på något vis med sina vänner och aktiviteter hon gör. Hon kan tom sitta ner och dreja! Jag har liksom inte ens tålamod och jag trodde tålamod och impulsivitet också inkluderades i ADD/ADHD-problematiken… Hade de filmat mig hade man fått en helt annan bild. Hur jag kämpar på jobbet och när jag kommer hem och stänger in mig. Vilka utbrott jag får och hur orkeslös jag är och hur mycket jag drar mig undan. Inte mycket till konserter eller tjejmiddagar för min del. Inga kompisar som stöttar och förstår, fast ”alla” vet och jag är öppen med min diagnos.

Tycker inte den tjejen verkar ha så mycket problem i sin vardag (utan att racka ner på henne, ifrågasätter mer Attention), men vem är jag att döma hennes liv? Tycker dock man kunde haft med en tjej med ”lite mer” typisk problematik, så att säga. Men jag är inte förvånad över hur Attention ”belyser” ADD, dvs. inte mycket.

Åter igen är jag sugen på att ta fram en sajt om ADD. Jag är fan trött på det här.

Nu går jag fan i taket..

Jag är så förbannat ledsen. Min akilleshäl känns verkligen som att den är andra människor. Åter igen förstår jag inte vad jag gör för fel och ingen kan heller tala om för mig vad jag gör för fel. Jag var på en heldagsaktivitet i lördags och träffade ca 7 jättetrevliga personer som jag arbetade tätt ihop med under hela dagen. Jag kände mig verkligen för en gångs skull hemma, det var massa original, så att säga. Jag kunde prata, vara med i samtalen, skämta lite och ha jäkligt kul. Jag tänkte direkt att här har jag mina nya vänner. Så kommer man hem och så ser man att folket har friendat varandra till höger och vänster på Facebook och börjat snacka med varandra. Inte en käft har skickat vänförfrågan eller börjat snacka med mig. Ingen. Jag satt för fan och snackade skitmkt med två personer och ställde massa frågor och var glad och skrattade och allt sådant man ”ska” göra för att få massa nya polare. Men tydligen fungerade det inte heller..

Detta känns väldigt tungt för mig. Inte nog med att jag ska ha en liten fest på midsommar, där jag bjudit de jag tyckte var mina absolut närmsta, varpå folk åter igen visat att de inte verkar vilja ha med mig att göra. Det blir så varje gång jag bjuder folk till saker. Denna gången gjorde jag som sist när jag hade födelsedagsfest, jag skickar ut inbjudan 2 månader före det är dags, så att ingen hinner boka upp sig. Lik förbannat får man verkligen jaga folk. Jag hade satt RSVP senast 13/6 men hur många hörde av sig av de som inte svarat? Ingen. Igår satt jag och skickade mail till alla som inte hört av sig. Då var det klassikern ”Oj jag har glömt, jag kan inte komma” på i princip alla. En person tog priset. En ”kompis” som när jag frågade i april, sa då att han förmodligen skulle komma. Jag skrev till honom igår och frågade om vi ses på fredag. Han svarade: ”Det är ju midsommar då, då ska jag på fest”. Jag: ”Ja, precis, jag undrar om du kommer på min midsommarfest, jag bjöd dig redan den 23 april”. Nä, då hade han glömt bort det och bokat upp sig på annat. Seriöst? Nu får det fan räcka!! Snacka om ultimata förolämpningen!! Dessutom kan jag ju tycka att om man glömmer bort något sådant, så tackar man nej till det man felaktigt bokat in sig på. Han hade ju faktiskt svarat att han förmodligen skulle komma på min fest och då anser ju jag att han borde tacka nej till det andra stället. Det har hänt mig flera gånger att man har fest och någon har tackat ja. Sedan kommer personen och säger ”Oj jag glömde, jag hade ju tackat ja till en annan fest först”. Men det händer uppenbarligen aldrig mig att någon vill uppföra sig eller göra rätt ifrån sig gentemot mig. PISSMÄNSKA!

Seriöst, vad är det för fel på folk? Jag tyckte jag hade problem med minne tack vare min ADD, men dessa verkar ta priset. Har alla ADHD eller? De kan inte ens komma ihåg att svara på om de kommer på en fest eller ej. Det är liksom inte en random lördag vi snackar om, utan fucking jävla kuk-midsommarafton!

Nu är det en liten trevlig skara som kommer i varje fall och jag försöker fokusera på det jag har och hur kul vi ska ha. Jag känner bara att jag inte har lust längre. Jag håller på att spricka. Att folk inte kan uppföra sig. Jag menar, hur gör jag den dag jag ska gifta mig t.ex.? Om folk bara ”glömmer bort” i inbjudningar? Ska jag behöva ringa runt alla och fråga om de kommer?! ”Kommer du på mitt bröllop?”. Nä men SKIT I DET DÅ!!!! Jag får väl stå där ensam på bröllopet med sambon och undra var alla är. Ja vi har dukat till 20 personer men ”alla glömde”. Jag vet liksom inte vad jag ska göra. Jag vill inte ringa och jaga folk heller. Om någon ringer mig 10 min innan festen börjar på midsommar och säger något dåligt i stil med ”jag har glömt, jag måste mata mina silverfiskar” eller någon annan töntig ursäkt, kommer jag fan gå i taket och skrika att personen kan dra åt helvete. Då kommer jag säga att alla får åka hem för nu ska jag lägga mig och dö, typ så känns det. Då kommer jag fan aldrig mer försöka skaffa några vänner.

Något fel är det på mig, den saken är säker. Vad jag än gör så blir det fel. Jag följer etiketter och jag är vänlig och trevlig och anstränger mig lagom. Men ändå kan jag verkligen inte få nya vänner eller behålla dem jag har. Jag har testat att köra ”laidback” stil och inte snacka så mkt eller höra av mig till folk, men då hör ju verkligen ingen av sig, då sitter man där tyst och ingen snackar med en. Pest eller kolera. Ingenting funkar.

Jag vill verkligen inte leva längre. Jag kommer inte ta livet av mig, men jag vill verkligen ändå inte leva i denna jävla piss-värld. Jag har fan inga kompisar, känns det som. Jag har min sambo som är ganska likadan, men den dag han dör kommer jag sitta där ensam på ålderdomshemmet och bara ruttna bort i min ensamhet. Jag ska nog åka till USA, bli medborgare där och begå brott så de kan göra sån dödlig injektion på mig så slipper jag fixa det själv. Nu låter det jävligt ”emo”, jag vet, men jag vill inte finnas kvar i denna hemska, kalla värld.

Skithelvetespissjävlakukbajsidioter.

Trött tröttare tröttast!

Hej!

Nu har det gått ett tag igen. Jag är trött och har varit trött och orkeslös nu i två veckor. Haft huvudvärk sedan i torsdags. Jobbat hemma i två dagar nu, varit så förbannat trött och asocial. I morse hade jag en morgontemp på 35,7. Känns inte jättenormalt. Fryser konstant. Lagt på mig skitmycket fett trots strikt diet utan socker och begränsat med kolhydrater. Jag tror det är något mer lurt som spökar. Ringt vårdcentralen idag, väntar på att de ska ringa tillbaka.

Jag ska hämta ut medicin idag, Medikinet 5mg. Ska bli intressant att testa. Hört att vissa går ner i vikt av den, andra går upp. Hoppas fan jag går ner.

Hittade denna sida, äntligen en bra beskrivning på ADD! Känner verkligen igen mig!!!

Blä. Trött. Ville mest visa livstecken 🙂

ADD – diagnosen som fortsätter att bli ignorerad

Varför skrivs det ingenting om ADD? Jag är fan sugen på att registrera ADD.SE eller något sådant och ta fram en sajt för ADD. Var man än går och det står om ADHD är det ingenting om ADD. Har man tur så omnämns det i förbifarten. Man kan skriva avsnitt om Asperger och andra liknande diagnoser men ingenting om ADD. Varför? Vad är grejen med att tysta ner ADD? Det är ju inte direkt så att folk med ADD behöver tystas ner ytterligare.

Nu är det ytterligare en kompis till mig som jag beskrev min ADD-problematik för och som kände igen sig till 100 %. Precis som alla andra visste han vad ADHD är, men inte ADD: ”Jag har aldrig hört talas om det”. Nä, för att man inte talar om det. Det står ingenstans!! När man var liten märkte man direkt på de barn som var ”dampiga” och inte kunde sitta still, ja men de har ju ADHD. Men vi andra som satt och inte orkade ett skit, vi var bara ointresserade och/eller lata. Likadant är det nu när jag är vuxen. Ja men har man ADHD, då är man ursäktad. Om man stör och ”dampar runt” visar folk hänsyn och har förståelse. Det skrivs i tidningarna värsta lyckohistorierna om hur folk med ADHD använder sin extrema energi till att starta klubbar och företag. Ja men lucky you då! Men oss med ADD då så inte orkar ett piss? Inga solskenshistorier här inte, inte ens en notis någonstans. Bara att man är arrogant, lat, ointresserad, omotiverad.. you name it. Ingen jävla förståelse här inte. Och om jag nämner ”Jag har ADD” är det direkt ”Öh jaha vad är det, aldrig hört talas om. Är det verkligen en riktig diagnos?”.

Jag vet inte hur många gånger jag gnällt på Riksförbundet Attention om detta, att det är fanimej skandal. Men ingen vettig respons. Bara ”vi ska skriva en artikel om ADD i höst” men sedan ser man ingenting och jag besöker deras webbsida regelbundet och får deras tidning. Bara om hur ADHD-personer ska ha hjälp och nya hjälpmedel som utvecklas för dem för att lära sig tagga ner sig. Men ingen fokus på oss som inte orkar.

Inte för att vara sån nu men jag hade hellre haft ADHD och haft en jävla massa ork och kunnat klara mig på 5-6h sömn per natt och starta en klubb och hela kitet än att behöva sova 10h varje natt och ändå vara som en zombie med sirap i hjärnan. Sluta gnäll, tycker jag. Var glad att du har energi. Använd den då! Gör sådant som jag förmodligen aldrig kommer kunna göra. Res jorden runt och nätverka och starta upp företag och klubba satan!!

Nu kanske jag låter generaliserande och taskig men jag tycker hela denna situationen är så förbaskat orättvis!! Jag fattar inte varför man aktivt fryser ut ADD. Varför ser jag inga hjälpmedel för mig med ADD? Varför skrivs inga solskenshistorier om folk som fått ork? Jag har aldrig fått svar på dessa frågor och det gör mig så förbaskat förbannad!!

Disclaimer: Ursäkta om jag trampat någon ADHD-person på tårna.
Disclaimer 2: Nu har jag minsann skapat vardera en sida på denna bloggen som ska handla om ADD samt en om Borderline.

Concerta – Vi försöker igen!

Ibland är man bra trög alltså. När jag fick min diagnos ADD 2011 gick jag igenom hela medicinbatteriet för ADD/ADHD. Alla mediciner var skit i längden men Concerta fungerade under en dag. Jag var precis lagom pigg, kunde lära mig hur mkt som helst och hade så jäklar i det energi och lust. Vet ni vad jag gjorde?! Jag stod under 6h i streck och körde dansspel till Xbox360 + Kinect! Jag skojar inte, sex timmar nonstop!! Jag var inte trött och jag lärde mig direkt alla stegen bara genom att titta på dem!! Idag tar det ju mig 15 minuter att fatta hur man ska sätta foten.. vilken känsla det var! Jag blev helt överkreativ, hjärnan vaknade verkligen, sirapen försvann. Jag gick typ från ADD till ADHD 😀 Men när jag tog Concerta under flera dagar, blev jag hyper, fick ångest och insomnia. Jag lackade och kastade tabletterna. Tanken slog mig inte att kanske behålla dem och använda dem vid behov. Nädå, ibland tänker man inte så långt..

Nu sådär tre år senare slog det mig att det ju finns folk som tar dem vid behov vid t.ex. en tenta eller så. Varför kastade jag tabletterna? Concertan kunde jag ju sparat!! Hur som helst, jag begav mig till min läkare och lade nervöst fram förslaget att testa Converta igen- vid behov endast. Jag fick det. Nu sitter jag här igen med mina 18mg Concerta. På lördag ska det testas! Hoppas nu fan det blir effekt av det så jag inte får massa problem med dem.

Jag behöver något som gör mig pigg och alert vid viktiga möten, i synnerhet. Jag hade ett superviktigt möte förra veckan med ägaren av företaget jag jobbar på + VDn. Och jag var fan segare än segast i huvudet. Fast jag försökte ladda med sömn och bra kost var det ett helsike. Vid sådana viktiga möten eller vid resor behöver jag något för att trimma skallen. Det är liksom ingen risk jag skulle äta Concerta varje dag med de biverkningarna.

Så, jag säger som Mario säger, Lets-a-go! 😀

Att vara introvert

Klockren! Dock känns det för mig som ett jäkla fett handikapp..