Is there anybody out there?

Jag har inte skrivit på länge. Igen.

Det händer så mycket i livet. Just nu har jag en svacka som heter duga. Konstant ångest i en vecka nu. Legat i sängen i en vecka. Däckad. Och nytt jobb sedan i november.

Är det någon som läser detta? Är det lönt att fortsätta skriva? Yay or nay?

Annonser

Fröken Rörig

Jag har en kollega i samma ålder som arbetar med användarupplevelser och design. Hon och jag har arbetat ihop i samma projekt en gång tidigare och då fick jag en kravspecifikation som var totalt omöjlig. Jag skulle alltså kvalitetssäkra utifrån denna och det var alltså omöjligt för allt låg huller om buller och när hon hade lagt in fler punkter i dokumentet hade hon inte följt punkt 1, punkt 2, punkt 3 etc. utan det kom kanske punkt 10, sedan punkt 35 och sedan 10 igen fast ett annan rubrik, etc. Jag kunde knappt arbeta och det gjorde mig irriterad att hon var så rörig. Jag påpekade detta när projektet var slut och hennes enda svar var ”ahaa bra idé att göra så istället”. Jag var ändå irriterad, är inte det sunt förnuft att man fortsätter en siffersekvens och bygger på 1, 2, 3, 4, 5? Jag själv har svårt för logiska följder som i t.ex. MENSAs intelligenstester, men om hon inte ens kan vad som kommer efter 1, 2, 3, 4, 5 etc., så börjar jag undra. Jag kanske låter taskig men detta är ganska grundläggande när man skriver kravspecifikationer och om man har det som arbete, bör man kunna det.

Nu 1,5 år senare arbetar vi ihop igen och jag märkte direkt på vårt första möte när vi skulle planera upp arbetet hur vi inte var samspelta. Hon satt hela tiden ”ååh jag vet inte hur vi gör detta” etc. etc. Jag blev jättestressad av att hon satt och sa så över petitesser. När jag kom med förslag sa hon mest ”jaa jag vet inte..” och suckade. Nähä, du vet inte? Sedan t.ex. så kom jag med ett förslag på hur vi kunde göra. Hon sa ”Nää så kan vi inte göra, jag tänker att vi gör såhär”. Jahapp okej, vi gör väl så, whatever. Sedan diskuterade vi lite andra saker och kom sedan in på det där igen. Så helt plötsligt sa hon det jag hade sagt, alltså hon sa ”Nä men jag tycker alltså vi gör såhär”. Så tog hon det jag sagt tidigare! Jag blev irriterad (men visade det inte) och kontrade då med det hon sagt, som test. Hon sa då ”nej det blir inte bra”. Då sa jag till henne ”men det var faktiskt det som du sa först!”. Då svarade hon ”Ja men jag tyckte det du sa var bäst, jag inser det nu”. Men säg det då, mänska! Ändra dig inte bara sådär. Det är ok att ändra sig, men då kan man säga ”Nej men du, det där du sa tidigare om ***, jag tycker vi kör på det!”. Säg så, det är helt ok att säga så! Men att sno det jag sagt och lägga fram det som om hon tycker så, det är fan inte ok. Meddela mig att du ändrat dig!

Sedan har vi nu under några dagar varit ute hos kund och gjort undersökningar. Jag antecknade och hon förde dialog med kund. Vi bestämde sedan att vi skulle sätta oss tillsammans och komma fram till en rapport. Inte i ett word-dokument utan vi skulle bara posta som några punkter i vårt projekthanteringssystem, tyckte hon. Okej, tänkte jag. Jag skulle renskriva mitt dokument och maila henne så skulle hon läsa igenom det innan vi började med det. Nu har hon alltså under 2,5 dag suttit och ändå tagit fram ett lååångt dokument med alla punkter. Vi bestämde ju att vi inte skulle göra det, utan dels bestämde vi 1) vi skulle sitta tillsammans 2) vi skulle inte skriva något jävla dokument, utan vi skulle sammanfatta det viktigaste i en punktlista i vårt projektsystem. Hon har liksom inte ens kommunicerat med mig utan hon har suttit på egen kammare och gjort detta. Hon skickade mig precis dokumentet och har skrivit en rapport på 15 sidor. Alltså, jag håller på att bli tokig. När hon kom in till mig precis innan hon mailade över dokumentet sa jag ”jaha om jag hade vetat från början att vi skulle skriva en sådan här rapport så hade jag ju gjort det själv”. Då svarade hon ”jaa men vi visste ju inte i början hur det skulle bli”. Nu har jag fått dokumentet att granska. Hon har ju helt gjort om det jag skickat ut, ändrat plats på saker och flyttat runt meningar, så det är skitsvårt för mig att kolla igenom om tagit med allt. Jag hade ju min listning/ordning på allting och den har hon ju ändrat om helt. Tanken var ju att vi skulle diskutera detta ihop men hon har gjort allt själv.

Det gör mig ganska irriterad. Visst, vill hon göra hela arbetet så fine med mig. Men kan hon inte då säga det? Varför kan hon inte kommunicera med mig när hon ändrar sig? Hon verkar ju ändra sig mer eller mindre hela tiden men hon kommunicerar inte ut det. Hon tar ett dokument vi  bestämt att arbeta med ihop och sätter 2,5 dag på att själv ta fram en egen rapport. Alltså.. jag hade aldrig gjort så. Hur fan kan man göra så?

Jag har egentligen inga synpunkter på det hon gjort, men när man tar saken i egna händer och bryter mot det man kommit överens om utan att meddela, då jävlar i det kokar jag över.

Jag tyckte jag var en ensamvarg alltså men jag kommunicerar i alla fall med inblandade.. Jag vet inte hur jag ska göra eller om det ens är lönt att försöka prata med henne om detta. Jag vill inte förstöra någon relation men jag är sjukt förbannad på henne och vet att jag kommer gå runt och ogilla henne hädanefter om jag inte får ut mig det. Ska jag arbeta med henne igen måste jag ju tala om för henne hur jag behöver ha det uppstyrt. Jag tänker om jag kanske kan föra fram att jag gillar kommunikation och när det vi pratade om först ändrades och att hon inte kommunicerar, för det mig förvirrad. Något sådant, kanske?

Sköna försvarsmekanismer…

Hej alla i vårvädret! Hoppas ni har det bra.

Jag är inne i en fas igen och läser om Narcissism och Borderline. Läser vad skillnaden är och försöker förstå min narcissistiska mamma och mig själv. Just nu läser jag en bok jag verkligen kan rekommendera, Narcissism av Bo Sigrell. Den är lite träig, det är mycket fakta och krångliga meningar. Jag tror dock utgåvan jag har är från slutet av 1980-talet och författaren är väl lite äldre så det är kanske därför. Tror det finns nyare utgåvor som innehåller mer vettiga meningar.

Jag läser om när Narcissism och Borderline ”skapas”. Uppenbarligen under närmandefasen och under separations-individuationsprocessen. Av vad jag förstått så skapas Borderline om mamman ständigt sviker, är elak och aggressiv. Barnet liksom fastnar i processen att inte få bekräftelse och lär sig att man inte kan lita på folk och blir kvar i konstiga relationer till andra människor senare i livet. Narcissism kan bildas om mamman är helt och hållet kylig och inte finns där. Försvaret blir ”Jaha, jag får väl bli min egen mamma då”. Fan då, jag borde hellre då alltså inte haft en mamma. Eller en mamma som ignorerat mig fullt ut. Vilken förbannelse.

Jag läser också om försvaret klyvning/splittring. Jag kände inte till det försvaret tidigare. Klyvning innebär att man inte klarar av att se nyanser i människor. En person ses som antingen ond eller god. Ena stunden kan man vara helt fantastiskt, andra är man inte värd något alls. Det kan också vara så att en person idealiseras medan en annan nedvärderas. Personer som tillämpar klyvning som försvar klarar inte heller av att se nyanser i sig själv. På en webbsida står det komiskt nog ”Klyvning – En rätt otrevlig form som man ofta ser hos personer med narcissistisk personlighetsstörning och borderline.” Haha no shitting me.

Men alltså, wow. Där har vi mig och min mamma. Min mamma är dock vedervärdig med det här. Jag har alltid varit medveten om att jag gör såhär (men inte vetat varför) och fått dåligt samvete. Under mina tonår tryckte jag väl undan det lite, jag visste att jag höll på sådär och kände mig dum, men tryckte undan känslorna. Numera är jag fullt medveten om känslorna, bemöter dem och försöker dämpa mig själv och försöka se nyanser hos en person. Men hos mig själv är omöjligt. Jag är verkligen antingen bäst i hela världen eller sämst.

Min mamma tar även det hela ett steg längre och kör något som kallas projektiv identifikation. Mamma måste alltid få andra att bli oroliga, att ta emot den känslan hon lagt ut. Mamma har alltid pressat in sin egen känsla i andra. I detta ögonblick lindras hennes egen oro. Hon har förflyttat den, lagt över den, på någon annan. Åter har narcissisten enbart goda egenskaper inom sig. Projektiv identifikation. En oönskad ofta omedveten känsla läggs över på en annan människa. Känslan hakar tag i den som får motta den. Så lämnar denne tillbaka känslan på ett eller annat sätt till den första personen.

Grattis, typ.

Intressant hur mycket man lär sig och ju mer jag läser, desto mer inser jag hur mycket försvar och låsningar jag har. Jävla föräldrar alltså. Varför adopterades man inte bort?!

Undan eller omkull!

*varning för känsloutbrott*

Gaah vad arg jag blir!!!!

Är det inte fler än jag som blir trött på människor som hela tiden måste hävda sig och liksom platta till andra, för att verka må bra? På mitt jobb är det en del sådana människor som ständigt försöker platta till andra och förminska andra för att se bra ut själva. Nu i veckan hade vi en tävling där man skulle döpa konferensrummen. Det skrevs om detta på vårt intranät och när vinnaren utsetts publicerades namnen på vinnarna och vad rummen skulle heta. Som första kommentar, var det en kille som klagade på förslagen och tyckte det fanns bättre alternativ. Efterföljande kommentarer var också armbågiga med folk som försökte visa sig duktiga med bra förslag – fast tävlingen var avgjord och avslutad. Inget ”grattis” eller liknande utan bara massa armbågar och flera som hakade på. Det som gjorde mig mest ledsen var att tjejen som vann skrev som kommentar till killen som var på henne först ”Ja du har rätt, har ni några bättre förslag?”. Det gjorde mest ont i mig att hon gav sig vika. Hade jag varit henne hade jag inte ens kommenterat något.

Det gör mig så ledsen att se detta. Det tråkiga är att denna kille sitter på ett kontor på en annan ort och ska börja på samma kontor som mig. Jag kommer alltså få tampas med en sådan ”sticksig” person som tydligen då ska ha taggarna utåt. Usch.

Hur hanterar ni sådant här? Jag försöker att tänka att killen har problem, men jag blir bara så uppriktigt trött på armbågiga/sticksiga människor att jag vill typ lappa till dem. Ärligt talat. Ge dem en rak höger och säga åt dem att skärpa till sig. Jag får så otroligt mycket agg mot dem som jag stänger inne.

Och varför.. varför dras människor till sådana här elaka individer? Det var ju klart och tydligt här, det blev ett himla liv. En trist attityd i hela kommentarstråden. Stackars vinnande tjejen alltså. Själv lägger jag benen på ryggen och springer iväg när jag är i närheten av en sådan destruktiv människa som den här killen och hans anhängare. Men varför dras folk till dem? Jag har i hela mitt liv undrat varför folk dras till elaka människor.

En annan sitter här och är snäll och go men har knappt några riktiga vänner. Denna världen är ond. Ja, jag tror på himmel och helvete, för detta är ett helvete. Usch!!! 😦 *jätteledsen*

Sorgsen…

Idag är ett det ett år sedan jag skapade denna blogg.

Och jag har inte skrivit sedan 30/12. Shit vad längesedan. Jag borde bli bättre på att skriva. Men jag tänker så mycket på ”vem fan läser vad jag skriver, vem tycker det är kul att ens läsa vad jag skriver”. Självkritiken är där. Alltid.

Det har flutit på med DBT:n. Den gör väldigt mycket! ”Passande” nog så har jag gått in i en sorg nu och DBT:n hjälper mig mycket. Min farmor och farfar har plötsligt blivit väldigt sjuka. Från att ha haft kolonilott och rest mycket så började det med ett litet bensår på farmor som inte ville läka. Det blev värre och värre och diabetes upptäcktes. Eftersom farmor då fick så ont blev hon liggandes/sittandes och kröp ihop mer och mer. Ryggsmärtor och ryggen blev sned. Mer mediciner. Starka mediciner. Helt kaos med medicinerna. Tog lång tid innan hemtjänsten gick med på att komma med medicinen. Innan självmedicinerade hon och då tog hon ofta flera tabletter samtidigt och hon blev helt väck. Men nu har hon hjälp med det men äter ju ändå starka mediciner så hon är inte riktigt sig själv. Hon minns inte saker vi gjorde när jag var liten och man får prata väldigt tydligt och inte så ingående saker längre. Min farfar började bli konstig han också, gick och trillade, konstigt blodtryck och började sedan irra runt nattetid. In på sjukhus och kolla hjärnan. En skada har dem hittat men de vet inte vad det är. Så nu ska han in på något hem, han är tydligen dement. Men mer vet dem inte. Så de ska sära på min farmor och farfar.

Jag sörjer dem inte i förtid, men det som jag inte klarar av är att nu vara den som tar hand om dem. Jag sörjer att de har ont och att de inte längre är som de brukar. Jag har alltid varit deras lilla barnbarn, jag går liksom inte med på det här!!

Men via DBT:n har jag lärt mig radikal acceptans. Det fungerar mellanåt, men jag är ändå väldigt, väldigt upprörd och ledsen. Jag tänker mycket på vad som händer när man dör.

Jag har blivit väldigt mycket tröttare tack vare det här. Gått in mig i någon sorg på något vis. Men det går väl över.

Önskar så jag kunde få tillbaka min farmor och farfar i deras vanliga pigga hälsa. Det gör ont i mig när de har ont eller inte vet vilken dag det är.

Sluta kränk mina gränser!

Hej alla och god fortsättning!

Än så länge har julen och allt varit till belåtenhet. Jag har äntligen lite ledigt och tar det väldigt, väldigt lugnt. Sover mycket och gör vad jag känner för. Känns väldigt bra.

Men så hade jag en stressfull situation med min pappa häromdagen. Vi pratade på telefon då han var hos min farmor och farfar. Pappa har alltid bakat mycket äppelkaka under min barndom och tonår. När jag köpte hus med tillhörande äppelträd för ca 2 år sedan började jag göra äppelkakor höstetid eftersom jag fick så otroligt mycket äpplen. Dock för ett år sedan slutade jag med komjölksprodukter, vitt socker och gluten helt och hållet för att se om min hälsa blev bättre. Det blev den, fysiskt och psykiskt. Jämnare humör, mindre infektioner, bättre hud och hår, platt mage, you name it..

Hur som helst. Jag har berättat för alla i släkten att jag inte äter gluten, vitt socker och produkter innehållande komjölk. Detta har mottagits på mer eller mindre bra sätt. När jag fyllde år för ett par månader sedan ringde pappa till mig och i princip bjöd in sig själv och farmor och farfar. Han sa också ”du kan ju göra äppelkaka till oss”. Redan då reagerade jag. Gränskränkning igen. Mina föräldrar kan inte det där med sunda gränser. Medan min mamma snokar och förolämpar, är min pappa glad för att säga till mig och min syster vad vi ska och inte ska göra och tycka. Min mamma är mer ”gör vad du vill, I don’t care”, i många fall. Pappa är ”gör nu så och inte så”. Ja, så jag reagerade redan då och påpekade igen att jag inte äter sådant och därmed inte vill baka det heller. Men jag ändrade mig och tänkte ”jaja jag kan väl anstränga mig”. Så jag bakade till gästerna men åt själv en bärsmoothie. Kändes väldigt bakvänt.

Nu i veckan ringde alltså pappa när han var hemma hos farmor och farfar och bokade in när vi ska åka till farmor och farfar nästa gång. Och så kom det.

Pappa: Du kan väl göra sådan där äppelkaka till oss alla? (Det skulle alltså bli att jag får stå och göra äppelkaka till 8 personer)
Jag: Öhm, jag äter ju inte det längre..
Pappa: Nä men jag tänkte att eftersom du brukar göra äppelkaka.. (Vadå brukar? Jag har gjort äppelkaka vid ett par tillfällen de senaste två åren och under hösten för att jag inte vill kasta äpplen. Jag har knappt några äpplen kvar eftersom jag ätit upp alla eller gjort äppelmust på dem).
Jag: Kanske det men jag gör inte sådan äppelkaka längre. Dessutom känns det väldigt fel att jag ska stå och baka något jag inte ens själv äter! Jag har inte ens mjöl eller socker hemma längre. Det är väldigt bakvänt. Varför gör du inte äppelkaka själv eller köper en färdig?
Pappa: Ja jo men jag tänkte ju bara. Ja okej, det gör jag.
Farmor: Men vad äter du istället då?
Jag: Det finns ju massor jag kan äta istället. Fruktsallad t.ex.!
Pappa: Men kan du inte köpa mjöl och sånt då?
Jag: Nej jag vill inte ha sådant hemma.
Pappa: Nähä varför?
Jag: För att jag inte vill bli frestad att äta onyttigt.. varför ska jag köpa hem något och ha i skafferiet jag aldrig äter? Ska det bara stå där och ta upp plats?
Farmor: Men tror du verkligen inte att du inte kommer använda det snart då?
Jag: Nej,  varför skulle jag?! Jag blir ju dålig på det!

Yes!! Jag sa ifrån!! Hit men inte längre!! Men jag är fortfarande förbannad. Jag minns när jag berättade om gluten och det där, så skulle jag på besök hos mamma och pappa. Såklart hade ju pappa ändå haft i vetemjöl i såsen. ”Oj jag tänkte inte på det, vad annars tjockar man en sås med”. Öhm majsmjöl? Potatismjöl? Eller låter den vara en skysås? Hur jävla svårt får det vara!!!?

Folk är så jävla insöade på socker och kakor. Sedan jag slutade med vitt socker märker jag hur söt frukt är. När jag åt socker och godis och drack läsk behövdes det mycket för att uppleva sötma. Är jag sugen på något gottigt, gör jag en fruktsmoothie. Är jag sugen på något mellanmåligt gör jag en smoothie på bär.

Jag hade jättemycket sötsug förr och tydliga humörsvänginngar kopplade till blodsockerfall. Nu när jag inte äter det längre räcker det med att äta ett äpple för att få godis-sötman för mig. Jag har också mycket, mycket jämnare humör. Pappa vet att jag haft problem med ätstörningar och pendlat mellan anorexia och bulimi. Pappa vet vilken relation jag haft till socker. Och ändå ber han alltså mig både köpa in och tillreda något med socker i. Det är som att be en alkoholist köpa rött vin och göra en rödvinssås. Nu försvinner ju förvisso alkoholen när man tillreder såsen men ändå. Jag tycker detta är så sjukt respektlöst. Riktigt jävla respektlöst och det som gör mig mest upprörd i denna situation. Han totalignorerar mina problem och dessutom uppmuntrar mig att hamna i ett matmissbruk igen.

Jag blir trött på detta gränsöverskridandet hela tiden. Sluta kränk mina gränser!! Det kommer gå ett tag, sedan gör han något annat som kränker mina gränser. Hur fan ska jag göra?! Jag har sagt åt honom att sluta säga åt mig vad jag ska eller inte ska göra. Han brukar t.ex. säga åt mig vad jag ska köpa i present till släktingar. T.ex. så skulle jag köpa en tidningsprenumeration i julklapp till farmor och farfar. Jag skulle visa pappa på nätet var man köper och han sa direkt ”Ja du köper väl tidningen X för 299 kr?”. Liksom, sluta tala om för mig vad jag ska eller inte ska köpa! Jag är inte 5 år gammal. Jag har testat att både säga åt honom ”sluta säga åt mig, jag väljer själv” samt även att bara säga ”jaja”, men inget fungerar. Han fortsätter nästa gång det är något annat. En vacker dag kommer jag att explodera. Men det är kanske det som krävs..

Hur gör ni för att sätta sunda gränser mot folk som inte fattar?

Se mig, hör mig!

Jag är van att inte bli sedd. Inte hörd. I skolan utsattes jag för mobbning och hemma var det min narcissistiska morsa som bestämde allt och bara gav mig massa besvär. Jag fick aldrig erkännande för ett skit jag gjorde. Om jag så gjorde någon annans läxor, fick jag inte ens ett tack för det. Ja okej, ibland fick jag vara med på ett hörn och leka, det är ju ganska snällt (ironi).

Dessa jäkla känslor av värdelöshet sitter kvar och plågar mig. Jag känner mig i princip ofta mobbad var jag än vänder mig. Vilken arbetsplats jag än är på, vilka jag än umgås med. Jag känner mig alltid utanför. Nu har det hänt en rad händelser på jobbet och måste få vädra.

  • När jag gör något trevligt på kontoret, t.ex. köper in fina doftljus eller vad det nu kan vara, är det ingen som märker något. När någon annan gör något är alla där ”ååh vad fint, gud vad bra gjort av dig” och så är det fotografering och bilden ska upp på Facebook och personen ska taggas. Alla kollegor skriver om hur duktigt och fint det är. När jag gjort något, har ingen sagt ett knyst. Sist jag köpte värmeljus med doft sa jag till och med det själv till alla på kontoret: ”jag har köpt doftljus!”, varpå ingen sa något. Inte massa ”Gud vad fint av dig”. Ingenting. Inga foton, ingen taggning..
  • Vi har frukost vissa veckodagar och man turas om att fixa frukosten. Bland annat är jag grym på att koka ägg och mina kolleger verkar ha svårt att koka ägg av någon anledning. Men när jag kokat ägg är det ingen som frågar vem som kokat äggen. Ingenting. Bara ”åh det var gott”, inget annat. En kollega till mig kallas däremot ”äggmästaren” eftersom han också brukar lyckas med äggen. Alla går till honom och alltid när han kokat äggen, frågar folk ”vem är det som kokat dessa goda ägg”. Men ingen frågar ju de gånger jag gjort det, så jag har ingen chans att skina. Det är ofta så, att jag kanske kan något lika bra som någon annan men jag får aldrig erkännande för det. Det är alltid den andra som kallas ”kung” eller ”drottning” av saker, aldrig jag. Jag har aldrig blivit kallad något sådant för någonting.
  • På jobbet skickades det ut ett mail till alla med information om en grupp jag tillhör på jobbet. Vi arbetar med vissa saker och har olika ansvarsområden. I informationen stod allas namn, med påhittade roliga titlar efter varje namn. Det var t.ex. ”designmästaren” eller ”kodgurun” eller liknande. På mitt namn stod det endast mitt arbetsområde. Så det stod t.ex. såhär ”Kalle: Mästare på design. Johan: Kung av kod. Anna: Drottning av reklam. Jag: Kvalitet”. Jahapp, tack för den? Jag väntade ett par dagar, sedan skickade jag svar tillbaka till han som skickat ut det och skrev ”wow, vilken fin titel jag fick”, som en pik. Jag tror han svarade något skämtsamt tillbaka och att han hade klippt och klistrat bland massa olika dokument, men jag blev ändå jääkligt förbannad. Han skickade ut det till alla på företaget, alltså 100 personer och det kändes som att ha blivit förolämpad inför 100 personer. Han har väl ändå korrekturläst mailet innan utskick? Då borde man väl tänka på att alla kanske ska ha roliga titlar? Fruktansvärt förödmjukande, var det.
  • Häromdagen skulle jag och en kollega, Pelle, sätta upp julstjärnor på jobbet. Vi höll på i säkert en timme med att dona och peta. Så precis innan vi var klara skulle jag gå så en annan kollega, Kalle, skulle hjälpa Pelle med det absolut sista. Dagen efter hade Pelle lagt upp en bild på Facebook där han fotat Kalle intill stjärnorna. Då hade min chef skrivit ”Bra, Kalle och Pelle, snyggt gjort”. Som vanligt fick jag alltså inget beröm alls för min insats. Jag vill heller inte skriva ”Hallå jag var faktiskt också med!”. Jag kunde tyckt att de i alla fall kunde taggat mig på bilden eller skrivit någon kommentar om det. I synnerhet när min chef skrev så, kunde någon av dem,t .ex. Kalle som knappt ens var med men fick min credit, skrivit ”Äh, det var ju ** och Pelle som gjorde arbetet”. Men nej då, klart inte. Som vanligt gör jag arbete som andra drar fördelar av. Sedan är Kalle en väldigt trevlig person så jag tror inte han menade med att sno uppmärksamhet från mig. Men jag tycker han kunde nämnt i en kommentar att han ju inte gjorde så mycket och att det var jag och Pelle som gjorde arbetet. Så gör alltid jag när jag felaktigt ibland får beröm för något jag inte gjort. Men jag ska sluta med det, tror jag, och bara ta åt mig av vad andra gjort som jag av misstag fått cred för. Hm, fast nej, jag fungerar ju inte så..

I början trodde jag att allt detta var mobbning light. Inte bara dess händelser givetvis, utan massor av annat som händer emellanåt där jag gör saker utan att få beröm för det. Men så i somras var vi på konferens med arbetet och jag blev nominerad till kontorets bästa kollega. Jag blev helt häpen, hur kunde det komma sig!? Jag frågade en kollega som var på fyllan på festen efteråt och han sa att ”men alla gillar ju dig, du är sjukt duktig och jag är inte alls förvånad!”. Öhm okej?! Likadant kom min chef fram till mig och berömde mig och sa att hon lagt sin röst på mig och att hon gillar mig. Jag fattade ingenting. Jag trodde det hela var ett skämt, typ dolda kameran. Men det var det ju inte.

Men varför, varför är det såhär och varför känner jag mig såhär? Jag mår sjukt dåligt över detta.